Jag är dålig på väldigt många saker. Bearnaisesåsslagning är ett exempel. Alla typer av gymnastiska övningar som kräver kombinationen vighet, kroppskontroll och styrka en annan.
Jag har med största sannolikhet låga kunskapsnivåer när det gäller förståelse av smittspridning och jag är rent av svag när det handlar om förståelsen av vilken typ av lagar och förordningar som styrs av vilken myndighet.
Det är troligtvis därför som jag inte kan förstå hur det i små, tajta restauranglokaler kan samlas mångdubbelt så många människor som det gör i våra stora och ”coronaförberedda” idrottsarenor.
Och det är med ännu större sannolikhet med anledning av detta som jag inte heller får ihop ekvationen över hur det är möjligt att alla de som sitter tätt ihop på restaurangen via ett gäng teveapparater i taket tittar på den match som de få människor som är utspridda en här och en annan långt borta där löser biljett och följer på plats i den i princip öde och ”coronaförberedda” arenan.
Sa jag förresten att jag inte är så bra på ekvationer.
Över sju månader har nu gått sedan coronapandemin på allvar satte klorna i Sverige.
Jag har full förståelse för att det från regeringshåll under de första månaderna av pandemin fanns en hel skrälldus frågor som var viktigare än att se till att vara med och bidra till att skapa möjligheter för alla oss som gillar att nåla fast nummerlappar och vara ute och röra på oss att se till att verkligen skapa möjligheter för oss att få nåla fast nummerlappar och vara ute och röra på oss i tävlingssammanhang.
Men nu har dagar blivit till veckor som blivit till månader och snart har det lackat fram till jul, och julen varar som bekant fram till påska och då har det gått ett år.
Och om det fortsätter på samma sätt som fram till dags dato så kommer det minst sagt långsamma handhavandet från de ledande politikernas sida innebära att vi kommer att gå in i 2021 med samma bedövande osäkerhet som såväl elitidrotts- som motionsloppsidrottssverige nu känner.
Det handlar givetvis inte att pang bom släppa på och öppna upp och tänka att allt kan återgå till att vara som det tidigare varit. Men den svenska idrottsrörelsen har visat att den klarat av att fixa små evenemang som är smittskyddssäkrade.
Nu är det dags att ge idrotten samma möjligheter som exempelvis våra restauranger och våra köpcentrum.
För det handlar i förlängningen om våra idrottsföreningars överlevnad, och det handlar i nästa steg om den svenska folkhälsan.
Det finns mängder av forskningsrapporter som visar på motionens positiva inverkan på vårt välmående.
”Motionsloppen (och i vårt fall orienteringstävlingarna) är för många dynamon och den motivator som krävs för att få till de där träningspassen. Att sätta upp ett mål att kunna prestera på en viss tävling, och att träna mot detta är åtminstone det som driver mej att i vissa fall sticka ut även när det ösregnar. Eller när det är 29 plus.
Och där tror jag inte att jag är unik.
Vi behöver våra mål. I klartext; vi behöver vårt O-Ringen; vårt Stockholm Marathon eller vår lokala orienteringstävling och att där försöka besegra klubbkompisen”.
Även om det som Ingemar Stenmark sa ”int löns att förklar för en som int begrip”, så skulle jag vilja få en förklaring av idrottsminister Amanda Lind, vad det är som gör att den smittspridningsrisk som då enligt regeringens bedömningar måste finnas i exempelvis en kvadratkilometervis stor skog med ett gäng utplacerade orienteringsskärmar är så mycket större jämfört med den som finns i våra restauranger eller på plockgodisavdelningen i de stora köpcentrumen.
Idrottsministern har nu äntligen gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ”titta på om det finns möjligheter att göra undantag för andra verksamheter, detta som exempelvis sporter utomhus”.
Det är väl gott så.
Problemet bara är att detta borde inkommit till Folkhälsomyndigheten för flera månader sedan.
Förhoppningsvis kommer Tegnell och kompani på Folkhälsomyndigheten fram till att det nu går att öppna upp för deltagaridrotterna nu när de ska se över de allmänna råden vad gäller tävlingar "på väg, i vatten och i skog".
För det är inget att hymla om; klockan klämtar verkligen för idrotten.
Massor av arrangemang blöder ekonomiskt både genom det faktum att de inte kunde arrangera årets tävlingar. Men också genom den osäkerhet som skapas av att man inte vet hur vintern, våren och sommarens möjligheter kommer att se ut.
Svar behövs. Och det snabbt.
