Hur långt är egentligen ett snöre?
Det är, som bekant, en fråga som är i det närmaste omöjlig att besvara.
Men det är fortfarande i den där å-ena-sidan-hit och å-andra-sidan-dit-diskussionen som vi fortsatt befinner oss när det handlar om förhoppningarna att kunna arrangera smittspridningssäkrade lopp och tävlingar de kommande månaderna.
Allt tävlingsarrangörsrelaterat snack landar fortfarande alltid i att det ”beror på”.
Och visst; det faktum att det är smittspridningens framfart som styr är något som vi, både som privatpersoner och som en del av idrottsrörelsen (och alla andra sammanhang där både du och jag är engagerade, såväl frivilligt som ofrivilligt) har tvingats leva med och anpassa oss till nu i närmare ett år. Den polletten har sedan länge trillat ner.
Och visst; det är minst sagt svårt för oss med icke statsepidemiologkompatibel utbildning att hänga med i de variationer som finns av klustersmittor, vaccineringskylskåpstermometrar och utvecklade virustyper från vecka till vecka och från region till region.
Men det är i den här smittspridningens slingriga tassemarker som idrottsrörelsen och alla andra evenemangsarrangerande branscher nu förväntas kryssa sig fram för att på Hamletmanér bedöma om frågan att arrangera eller att inte arrangera?
Det är fortsatt tiotusenkronorsfrågan.
Svaret?
Det är fortsatt; det beror på.
Idrotterna som håller till inne i idrotts- och ishallar har givetvis sina utmaningar för omstarten under och senare även efter coronapandemin. Och detta gäller framför allt i de kommuner som tog ett bastant grepp och med ett hastigt ryck valde att dra ur sladden till isaggregaten och låta de frusna konstbanorna smälta under jullovsveckorna.
Men uppstartsfasen är knappast kortare för orienteringen, och alla andra idrotter, som håller till vid sidan av de stora arenorna eller de små idrottsplatserna.
Det är, när det handlar om orientering; kartor som ska ritas, det är banor som läggas och det är teknik som ska riggas.
Därför behövs raka och tydliga besked från ”dom som bestämmer” om vad det är som gäller, och vilka krav och förutsättningar som måste infrias för att kunna arrangera tävlingar utomhus. Och det svaret behöver komma så snabbt det bara är möjligt.
Ja, svaret, eller åtminstone tydligare direktiv, borde redan ha varit här.
För ett par veckor sedan kom äntligen den så länge emotsedda pandemilagen. Och det var faktiskt så att den, i den mån pandemilagar (eller i detta fall Folkhälsomyndighetsanvisningar till densamma) kan göra det, födde förhoppningar för de verksamheter som håller till utomhus:
”När smittspridningen minskar från hög till måttlig nivå kan begränsningen justeras för arrangemang som hålls utomhus, samt för arrangemang som hålls inomhus med sittande deltagare. Begränsningarna om antalet deltagare bör, vid denna situation, istället baseras på antalet tillgängliga platser eller på tillgänglig yta. Arrangemang som hålls utomhus på icke avgränsad yta kan undantas från begränsning av antalet deltagare om arrangören kan säkerställa att trängsel undviks.”
Ja, dessa tre meningar gav hopp om en spirande orienteringstävlingsvår.
Men; och det här är det stora menet, det finns, åtminstone när dessa rader skrivs, inte några riktlinjer gällande vilken typ av smittspridning som är låg, vilken som är måttlig.
Det enda vi vet är att det nu är hög smittspridning. Och vi vet att smittspridningen i somras var låg.
Men när, var och vad som krävs för att vi ska balansera ner till rätt sida om gränsen till den måttliga virusspridningsnivån är oklart.
I klartext; vi vet fortfarande inte hur långt det där förbaskade snöret är.
Men en finkalibrerad tumstock behöver plockas fram omedelbart.
Snöret måste bli mätt.
Nu!
Avslutningsvis bara; skidorienterarna kunde i mars förra året, precis innan pandemin i princip lamslog idrottsvåren, köra sitt EM i Ryssland. Det blev ett lyckat mästerskap för de blågula med fem pallplatser.
I slutet av februari är det åter mästerskapsdags i den vintrigaste av ”våra fyra grenar”.
Denna gång är det VM som står på agendan.
Denna gång är det Estland som står för värdskapet.
För två år sedan, när det senaste världsmästerskapet arrangerades lyckades hemmanationen Sverige plocka hem hela fyra guld och fyra silver (de dubbla guldmakarna i Piteå Erik Rost och Tove Alexandersson har till hälften lagt det internationella mästerskapskartstället på hyllan och till andra hälften lagt fokus på skidalpinism, vilket Tove gjorde redan inför förra vintern).
Favoritskapet finns framför allt i Ryssland, men det finns svenska medaljmöjligheter på varje distans. Både på dam- och herrsidan.
Och bara det faktum att det åter arrangeras internationella mästerskap igen känns som en seger i sig.
Hur det kommer att gå?
Det beror på!
